Ta ett djupt andetag och njut av årtiondets prestige
Talang 2009 har, utifrån det jag har sett, varit ett urvattnat fiasko där man nästan undrar om publiken är mutad. Snurrar man med en basketboll på ett finger får man en applåd, gör man en hjulning får man en stående ovation och klarar man en frivolt så svimmar brudarna på första raden. Det är vinnarna som skriver historien och publiken som regisserar cirkusen. Den här årgången får inga oscars och inga guldbaggar, patetiskt.
Nominerad samt vinnare av samtliga priser och längst ner i högen av guldstatyeter hittar vi dock Charlie Caper. Talang 2009 stora stjärna och talang och ärkeunderhållare och silverhäst.
För er som inte förstod titeln kommer nu en kort förklaring. Ordet "prestige" syftar på den avslutande delen av ett trollerinummer, då det som har visats och sedan trollats bort oförklarligt kommer tillbaka. Det som ögat och alla andra sinnen uppfattar som magi.
Fingerfärdighet i världsklass. Lättköpt scennärvaro. Oförklarligt genomtänkt. Briljant utfört. Jag ger er Charlie Caper.
Pelle
Gulblå sorg och svärta rakt igenom
Zlatan var inte Zlatan. Sverige torskade mot danskarna. Vi är på väg att missa vårt första mästerskap sedan VM 1998 i Frankrike. En av Sveriges och världens bästa fotbollsspelare genom tiderna har råkat ut för en personlig tragedi. Jag tror att det är bäst att vi tar det från början.
På torsdagen var jag som jag tidigare skrev och såg Bruce på Stadion. Älskvärt och bittert, som knaperbränd creme brulee med minttuggummi i munnen. Han spelade inte många av mina stora favoriter (tänker främst på Thunder Road, The River och Jungleland) men med Born to Run och Bruce på scen är det klagomålsförbud, det förstår ju vem som helst. Dagen efter, när besvikelsen ebbat och intrycken sjunkit in så var jag tillfred med erfarenheten. Minst sagt.
Blev inte heller sämre när jag öppnar min mailbox. "Grattis Pelle! Du har vunnit 2 biljetter till Sverige - Danmark imorgon kväll!".......JAAAAAAAAAA.........JAAAA.........JA!
För första gången skulle jag, i svenska landslagets Zlatantröja, få se Zlatan den store, den brunkige, den mäktige och hårfagra. Zlatan med guldskorna och citaten. ("Mmm, hon har haft det tufft ett tag nu...men de löse sajj.")
Brorsan, som självklart var den lyckligt utvalde efter devisen blod är tjockare än vatten, och jag började kvällen med ribs på O'Learys och åkte sedan till Råsunda och södra övre för att se Zlatan, Henke, Maestro och Mellberg tåga in. Det var så jävla vackert.
Solen tittade fram bakom molnen, Råsunda blev en scen ur Life of Brian och jackan åkte av. KOM IGEN ZLATAN! HEJA SVERIGE!
Efter typ 12 minuter börjar utförsbacken. Och då menar jag inte den typen av utförsbacke där man haha ååh vad kul vi har tjoohoo-åker ned och bromsas kontrollerat upp av att snön går över i gräs. Jag menar stup. Jag menar fritt fall. Jag menar slutstation betong. Jag menar en vägg i låtsastegel som krossar knäskålarna lika effektivt som dina drömmar faller i kras. Aj.
"Kongo"-Kim missar straff. Mikael Nilsson gör sitt livs misstag i ett av sitt livs viktigaste matcher. Danmark 1. Sverige 0. Henke får ett svårt läge på en hög boll i hög fart. Men ska Sverige till VM så måste man göra mål från 173 centimeter. Samma sak gäller även dig och vänsterskottet, Zlatan!
Resultatet håller sig. Sverige är förlorare och vi på hyllan är loosers. Så som jag investerar mina känslor i den här matchen, det här laget, det här landet. Och inget tillbaka, bara en tom och söndertacklad gräsmatta ligger framför mig och bror när vi går ner för södra övres trapphus. Tunga steg och en inre kamp mellan hopp och hopplöshet.
På söndagen nås jag av beskedet att Henrik Larssons bror hittats död i sin lägenhet. Landslagsledningen får höra det i andra halvlek. Efter matchen sträcker landslagsledningen fram en telefon till Henke med hans fru på andra sidan linjen. Är en dröm en lögn om den inte blir sann, eller är den något värre? Det samtal som Henrik Larson fick är en smäll som inte alla kommer tillbaka ifrån.
I efterhand är kanske inte 0-1 mot Danmark så illa ändå.
Gult, blått. Och svart
Pelle
Ha en underbar sommar!
Hoppas att ni alla - som läser detta - mår bra. Vill önska er en underbar sommar!
Själv sticker jag till England i morgon och kommer hem i augusti.
Take care!
Kram,
Ine
The Ghost of Tom Joad - Första gången jag såg Springsteen!
Efter besök på Vittra på Södermalm, där Lola höll låda framför eleverna, så bar det iväg hem. Och sen bar det iväg ut på restaurang. Och sen in i taxin. Stadion, tack. Regnet öser inte ner, men duggar inte heller. Snålblåsten bränner i fingrarna. Jag ska för första gången gå och se Bruce Springsteen and The E Street Band. Bruuuuuuuuce!
Vi kommer halvvägs in i Creedence covern Who'll stop the rain. Det är grått och jävligt men lampor skiner upp publiken och scenen. Badlandsintrot dånar i högtalarna, Bruce skiner starkast av alla.
Setlistan och önskelåtarna lämnar dock mycket åt fantasin. Nu låter jag gnällig men vi stod också lite vid sidanav draget, var helt stillaståeende runt oss vilket tog bort udden lite. Men vilka låtar han kör. Prove it all night (YEAH YEAH) och västerncrescendot Outlaw Pete håller bra klass. Kvällens pärla The Ghost of Tom Joad gjorde Stadion svart som silver.
Promised Land var varm och god, inlevelsen från bande och Bruce var helt enorm. The Rising dubbeln med Lonesome Day var sinnlig och lättsmält, förstår inte varför Markus Larsson påAftonbladet ska babbla om hur mycket bättre de gjorde sig på The Rising-turnén. När bastrumman kommer in i The Rising introt tappade jag tråden och blev lika aggressivt sammanbiten som bossen själv. Kändes ända in i benmärgen.
At night we ride through mansions of glory in suicide machines
Sprung from cages out on highway 9,
Chrome wheeled, fuel injected
and steppin' out over the line
Baby this town rips the bones from your back
It's a death trap, it's a suicide rap
We gotta get out while we're young
'Cause tramps like us, baby we were born to run
Det är bara en gång man för första gången upplever något för första gången. 'Cause tramps like us kan jag uppleva hur många gånger som helst. Born to Run är som timmar och minuter. De blir liksom aldrig gamla.
Extranumrena är blytunga. Glory Days. American Land. Twist and Shout. Land of Hope and Dreams. Nästan 3 timmar senare så finns det inte ett gram av mig som vill gå hem. Så jävla bra. För att knyta ihop paketet avslutar bossen med rosetten Dancing in the Dark. Stay on the streets of this town. Åh vad snabbt tiden gick. Ta mig tillbaka!
Något som saknas? Ja. Thunder Road. The River. .Jungleland. Vad jag var bitter. Det låter så sjukt nu i efterhand men just då kunde jag inte få nog, jag vägrade få nog. Tacka gud för att jag hade en konsert till på söndagen inbokad.
Något som jag saknar nu? O ja. Badlands. Promised Land. Outlaw Pete. The Ghost of Tom Joad. Born to Run. American Land. Land of Hope and Dreams. Inget snack om saken med andra ord, Bruce är bossen.
Pelle
A Non Smoking Generation i hjärtat av Sverige.
Har haft mina sista besök för dagen. För terminen. Men förhoppningsvis inte de sista i Mora!
Mora - hjärtat av Sverige. Det var i alla fall så vi formulerade det när vi i högstadiet deltog i en sloganverkstad på temat: hemorten. Hur vi fick det till att Mora ligger "i hjärtat av Sverige" är oklart, men då kändes det som en vinnande devis. Lika logiskt som att Tomten bor på Tomteland...
När jag går i genom korridorerna på Noretskolan eller vandrar Kyrkogatan upp och ner så känner jag mig näst intill patriotisk... Det är något visst med den plats man härstammar från. Skräckblandad förtjusning är ett oerhört slagkraftigt uttryck. Precis så känner jag när jag tänker på Mora. Jag trivs fantastiskt bra i Stockholm och vet att det är min plats på jorden just nu. Jag skulle inte i dagsläget välja att flytta tillbaka. I bland kan jag få en lätt känsla av andnöd när jag tänker tanken - jag vet varför jag packade väskan. Jag vill uppleva mer av världen, jag vill möjliggöra mina drömmar. Men när jag hör någon på tunnelbanan som pratar dalmål har jag alltid lust att vända mig om och göra high five. Jajemen! Vi hör i hop. Och när mina bästa barndomsvänner ville ge mig en hejdå-present innan jag flyttade, fick jag tårar i ögonen när jag öppnade den lilla asken och insåg att de fyra finaste orden på jorden går att ingravera på en silverring; Jag är från Dhalarna.
Lola kallar mig Morait. När hon säger det så låter det fantastiskt positivt. Pelle vägrar att springa Vasastafetten, men Lola säger att jag är en Morait och det låter bomullsmjukt.
I dag och i går har jag sovit i mitt flickrum, vaknat till ljudet av familj och kaffeapparat och fått skjuts till skolan. På väggen i entréhallen hänger en bild som jag och en klasskompis målade - under Noretskolans storhetstid. Det är en bild på jordklotet... Våra efterträdare träffade jag på förmiddagen. Morgondagens jordklot. Ordklokt. Tack, Norets elever för ett par riktigt härliga dagar! Kom gärna och hälsa på mig.
Att A Non Smoking Generation finns på andra ställen än Stockholm är naturligtvis viktigt att uppmärksamma. Om än för ett par dagar. Förutom att vi har inspiratörer representerade i bland annat Göteborg, så gör vi med jämna mellanrum resor till andra städer och orter. Den här veckan var det Moras tur. Läs artikeln, se bildspelet och lyssna på webradion: http://www.dt.se/nyheter/mora/article435737.ece
Nu bär det strax av till stora staden igen. Under helgen flyttar jag ur lägenheten i Jakobsberg. Bye, bye Jakan... Ses kanske nån gång! Kommer tillbaka till Stockholm i augusti. Letar dock fortfarande boende... Men det skall lösa sig, på något vis. Jag är på inget sätt pessimistisk!
Hörs!
Ine
Rolig webbpryl för alla som älskar Johnossi
Mina tolkningar på den episk, viduderliga, gnistrande 18 Karat Gold finns ur SkiffleJoe och heter "18 Karat gold cottae mix"och "Pelle Acoustic"
Pelle
På hemmaplan igen.
Mina elever kommer dock kunna knalla bredvid mig och Maddis på röda mattan en vacker dag. Några stycken fick till och med känna på hur det kommer att vara om några år. Tidningsreporter Hasse svängde förbi och fotade och intervjuade till radio. Kul, kul! Skall länka så fort det dyker upp...
Om en stund skall jag nog träffa min bästa barndomskompis (och Maddis syrra) Marika. Vi har kännt varann sedan... BB, typ. Saknar henne mycket! Tur att Stockholm och Mora ändå är hyfsat nära.
Ha en bra dag!
Ine
När jag och Marika fyllde 20 hade vi kalas i hop och bjöd på ursnygg tårta...
(från Helmers konditori)
*
En text med horisont - Pelle berättar om sitt förhållande till Bruce Springsteens album
______________________________________________________________________
I came for you, da da da da dada, I came for you, da da da da dada. Låter det bekant? Mannfred Mann's Earth Band gjorde covern som The Disco Boys senare gjorde cover på. Låten, den gjorde Bruce Springsteen.
Jag tänkte ta det från början, det brukar vara bäst så. Jag blickar ut över Enskedefältet, träningen svider sött i kroppen och luften är ren och mild. Det här är mina tankar kring Bruce Springsteens diskografi, från början till slut.
Greetings from Asbury Park, N.J. (1973)
Första gången jag lyssnade igeonom Asbury Park så fastnade jag framförallt för For you som alltså är orginalet Disco Boys mfl lever på. Sannslöst bra låt. Blinded by the light är ganska spännande den också. Growin up är lätt att humma med i. Spirit in the night svänger rätt bra den med (all night!). Men måste jag välja den första låten av episka proportioner som Bruce gjorde får det nog bli Lost in the flood, riktigt satans mäktig. Som en film av bröderna Coen.
The Wild, the Innocent & the E Street Shuffle (1973)
Enligt tidningen Rolling Stone Årets Bästa skiva. Själv är jag nöjd över att inte behöva välja mellan Bruce två första album. Inte lyssnat sönder det här albumet så har egentligen bara en relation till de kändare låtarna. 4th of July, Asbury Park (Sandy) är inte särskilt dålig. Rosalita (Come out tonight) är jag ingen personlig fan av men klart att den går ner. Incident on 57th Street är ju också bra. Som sagt, inte riktigt lyssnat igenom albumet noggrant.
Born To Run (1975)
Mitt hjärta blöder, bultar, älskar, hoppar, studsar, snubblar, famlar och regnar för det här albumet. Så satans helvetes jävla bra skiva. Det stämmer, du läste rätt, jag sa det. Så satans helvetes jävla bra.
Det börjar med Thunder Road. "You can hide 'neath your covers and study your pain. Make crosses from your lovers throw roses in the rain" är bara en av många linor som tycks sträcka sig ut i oändligheten. Odödligt. Tenth Avenue Freeze-Out och Night är inga dåliga sånger, tvärtom. Den koleriska Backstreets är till och med riktigt, riktigt bra. I dödande konkurrens får de dock stå för att vara avgasrör i den brinnande raket som Born to Run är. Någonstans måste allt ut, alla känslor som bubblar och kokar inombords. Låtarna ger ett behagligt utrymmme att andas ut innan vi lämnar jorden och äntrar världsrymden.
För sen kommer titelspåret Born to Run. "`cause tramps like us, baby we were born to run"- Born to run. När jag lyssnar på den här låten upplever jag allt som jag har upplevt och allt jag vill uppleva. Jag känner mig så här-och-nu att tiden tycks stå stilla. Allt på samma gång. Gör det en film om mig är detta soundtracket till mitt liv. She's the One och Meeting Across the River är briljanta båda två men ter sig i jämförelse med Born to Run vara just briljanter och inte diamanter.
Med en emotionell motorsåg klyvs sedan all världens träd och himlavalv på mitten med Jungleland. Saxofonsolot är rakt igenom magiskt. Låten är som jordgubbar och grädde. Slutet, med raden "and the poets down here don't write nothing at all", är som att se fyrverkerier för första gången. Som ljus i den mörka midvinterkylan som avbildar sig på knaprig skare och snövit lössnö.
Albumet Born to Run gör att jag exploderar inombords och jag tror inte jag är ensam. Jag misstänker att det finns fler som har fallit för bossen och sedan aldrig har blickat bakåt med Born to Run. Varför skulle jag?
Darkness on the Edge of Town (1978)
Sett till hela albumet och inte till bästa låtarna så är detta kanske det bästa albumet. Så sjukt många bra låtar. Badlands, Something in the Night, Candy's room, Racing in the Street, The Promised Land, Factory, Prove it All Night och Darkness on the Edge of Town. Alla förrutom två med andra ord, Adam Raised a Cain och Streets of Fire. Klass rakt igenom. Måste jag välja en så väljer jag Badlands. Men det skulle i så fall vara för att det är den låt som också andra helst vill lyssna på. Darkness on the Edge of town är en bakelse som smakar bäst när den är delad. Ju fler bitar, desto större blir såvl helhet som helighet. "In Candy's room...there are pictures of her heroes on her wall..."
The River (1980)
Hungry Heart. Drive All Night. Two Hearts. Out in the Street. Bra låtar, bra fyllning runt omkring. Men det som får det här albumet att vända upp och ner på min värld och ut och in på inte bara mina tårkanaler är låten The River. Att en låt, ett munspel, ett band och en makalös artist kan göra oss så gamla och unga på samma gång. "Is a dream a lie if it don't come true, or is it something worse." Fantastiskt.
Nebraska (1982)
Många låtar som jag inte tycker når riktigt fram på den här skivan. Highway Patrolman och Nebraska tycker jag är bra. Atlantic City är en ångvält som fladdrar likt en fjäril över mitt, vid det här laget, mosade hjärta. "Down here its just winners and losers and dont get caught on the wrong side of that line". Det här är en av mina favoritlåtar att spela på gitarr dessutom. Känns som sommardag och vemod. Som bitande frostskador och karnivaler. "Well now, evrything dies, baby, thats a fact. But maybe evrything that dies someday comes back. Put your makeup on, fix your hair up pretty. And meet me tonight in atlantic city."
Born in the U.S.A. (1984)
Jag pustar och frustar efter luft när jag tänker på hur jag ska berätta hur jag känner kring Born in the U.S.A. Det här är en skiva jag tänker bli gammal med för de diamanter, safirer och rubiner som titanen som äger gruvan bjuder på är inte av denna världen. Born in the U.S.A., Cover Me, Downbound Train (som Springsteen förövrigt i efterhand menar är lite mal placé på albumet, att den borde ha väntat med den till en annan skiva), I'm on fire, No Surrender, Bobby Jean, I'm Goin' Down, Glory Days, My Hometown och Dancing in the Dark är de bästa låtarna. Working on the Highway och Darlington County är stabila men inte mer. Men vem behöver dom när godisskålen redan är full till bredden? Bobby Jean släpper jag aldrig taget om.
Tunnel of Love (1987)
Är inget favoritalbum. Favorilåtarna Brilliant Disguise och Tougher than the Rest kan ni dock gärna sätta på repeat.
Human Touch (1992)
Human Touch är bra. Kan inte säga att övriga låtar gjorde något större intryck. Hade den här skivan kommit 1972, för Asbury Park, kunde dock rollerna lika gärna varit de omvända. Human Touch hade varit futuristiskt slätstruken och Pony Boy hade varit det bästa sen Beatles. Av mer än en anledning är jag tacksam för att Human Touch kom 1992 och att next-knappen fortfarande är intakt. Än har inte Bossen sprattlat för sista gången.
Lucky Town (1992)
Den här skivan gillar jag bättre. Utfyllnaden passa kostymen och bäraren av densamma. Leap of Faith och The Big Muddy är bra. Better Days är riktigt bra. If I Should Fall Behind är ännu bättre.
The Ghost of Tom Joad (1995)
Vemodig samling låtar som inte alltid hittar rätt. Med titelspåret The Goast of Tom Joad (Tom Joad är namnet på en av karaktärerna i John Steinbecks roman Vredens Duvor) i förarsätat så lunkar skivan på rätt bra. Youngstown sticker också ut. My best was never good enough likaså.
Greatest Hits
Springsteen vet hur man gör ett bra samlingsalbum, gammalt blandat med nytt. Soundtracket till filmen Philadelphia som heter Streets of Philadelphia är en favorit. De tidigare outgivna låtarna Secret Garden, Murder Incorporated, Blood Brothers och This Hard Land gör alla bra ifrån sig.
Tracks (1998) och 18 Tracks (1999)
Gammalt och nytt än en gång. För stökigt för att skriva om allt. Säger bara The Promise, Roulette, Loose Ends, Janey don't you loose heart, Sad Eyes och My Love will not let you down så får ni kolla upp låtarna själva. Många låtar som är överkurs och många låtar som är överbra på en och samma gång.
The Rising (2002)
För mig återuppstod bossen redan vid de nya låtarna på Greatest Hits men här står han upp och återigen kung över lyssnarland. Lonesome Day och Waitin' on a Sunny Day inleder skivan snyggt. Empty Sky, Worlds Apart, Let's Be Friends (Skin to Skin) och Further On (Up the Road)" fortsätter stabilt. The Fuse, Marys Place, You're Missing (Personlig favorit) är alla härliga och sinnliga låtar som träffar både här och var. Titelspåret The Rising är otroligt bra och a dream of life-delen glömmer jag inte i första taget. Chills and multiplying.
Finns det något att invända emot så skulle det vara att skivan känns lite överproducerad, liksom packad i gladpack med en post-it på toppen. Varför jag invänder mot att låtarna låter för bra vet jag inte. Glöm det. Bossen är tillbaka.
The Essential Bruce Springsteen (2003)
Riktigt många skivor som kommer ut kring de här åren, känns som att Bruce gör någon form av bokslut för åren som gått genom att ge ut så många outgivna låtar. CD 3 är nygamla grejer där vissa låtar är bra men många andra inte känns särskiltrelevanta och träffsäkra. Det som annars brukar vara bossen signum, saftblandare och silvertejp.
Devils & Dust (2005)
Mja den här är lite för knepig för mig. Avskalat á la Tom Joad kan vara bra men det kan också vara just avskalat, slätstruket. Tröttsamt och irriterande blir det aldrig (förrutom i en låt i falsett som verkligen låter sådär) men en viss mängd rastlöshet måste jag ärligt säga att jag kände. Inget att ödsla tid på med 17 skivor The Lost Masters och nästan lika många orginalskivor i diskografin innan. Helt okej.
We Shall Overcome: The Seeger Sessions (2006)
Jesse James och Oh Mary don't you weep svänger ordentligt. Erie Canal för tankarna till Göta Kanal av någon anledning, men är bra ändå. Eyes on the prize är värd att flyta in i. Pay me my money down är det bra ös i. How Can a Poor Man Stand Such Times and Live är stabil. Covern på We Shall Overcome är riktigt bra. American Land är något helt uppåt väggarna fantastisk. Tänk irländs folkfest och dröm dig iväg.
Magic (2007)
You'll Be Comin' Down tycker jag är bra. Radio Nowhere spelade pappa på repeat när den kom och ett bra satans tag efter. Lika bra för det. Titelspåret Magic med sina stråkar luktar fläder men smakar inte som namnet insinuerar. Girls in their Summer Clothes är en riktigt rackare rakt i krysset.
Working on a Dream (2009)
Bättre än inledningsspåret Outlaw Pete blir det aldrig. The Wrestler och Working on a Dream är ju bra men inget jag längtar hela dagen efter att få höra igen. Can anybody hear me-delen från Outlaw Pete kan jag nog lyssna på en hel dag. Den påminner lite om, och ger lite samma känsla som, prestigelåten i David Copperfields illusion The Portal.
______________________________________________________________________
19 skivrecensioner senare sitter jag nu här 00.29 dagen innan mitt nya liv börjar och förhoppningsvis aldrig slutar. Imorgon kväll går Bruce Springsteen på scenen på Stadion, i 7 gradig kyla och regn. För att omte glömma en enda sekund av det som kan bli både den kallaste och den bästa kvällen i hela mitt liv ska jag därför gå att sova nu. Jag avslutar med dom finaste raderna ur den finaste låten som Bruce Springsteen har skrivit och sjungit.
But I gotta find out how it feels
I want to know if love is wild, girl I want to know if love is real
Pelle
Hej! Hej! Hej!
NU bär det av till DALOM och MORA för klassbesök på kära Noretskolan.
Hörs senare!
Kram//hon på hästen...
Transportmedel på landsbygden i Dalarna.
Nyper Pelle i armen...
We'll be there.
Grönan.
Som tur är så finns det personer som alltid kommer i håg att ta med sig kameran när
det händer nåt skoj...
Klicka på bilden för att förstora.
Pelle och Lola Lola var snabbast att Lustiga huset.
in horseraceaction. att klubba.
Härliga inspiratörer! Sofie vann högsta Galaklädda, dagen till
Daim-vinst. ära!
Med sikte på seger Ruth höll stenkoll Flera spekulanter på
i 5-kampen. på poängen. Daimen...
... som räckte till flera. Man har så roligt som Spöktåget blev en
man gör sig! riktig skrattfest för vissa...
... och värre för andra. Tyvärr hade bara Nya bekantskaper på
hälften av gänget fattat radiobilsbanan.
det där med
dresscode...
Säkerhetsbälte på! Klockren träff i sidan. Niklas hade the time of
his life...
Hejhej! Krock! Att fånga ögonblicket...
/Ine
Svart marmor i prunkande grönska
Har någon ett sommarjobb åt mig?
Var idag utanför stan i Rydbo och Rydbo skola. Skönt gäng femmor med lika många frågor som smarta inlägg. Kudos. Och vilket väder!
Pelle
Från en lycklig culé
Jag börjar med de dåliga nyheterna. Pga brand hos Vattenfall i Täby står Roslagsbanan helt still. Bara gud vet om den kommer gå imorgon och om jag kan infinna mig på Rydbo skola kl 10.00. Hm, får hålla tummarna!
Och så till de goda nyheterna. Jag hoppas inte det undgått någon att Barcelona vann Champions League-finalen i Rom i onsdags? Om ni någon missat det: BARCELONA VANN CHAMPIONS LEAGUE-FINALEN I ONSDAGS. Nu när vi är på samma plan kan jag dela med mig om hur jag upplevde kvällen och veckan.
Veckan började med studentskiva på måndagen, min första för året, där jag träffade massa trevliga människor (söta tjejer hehe) och en hel drös gamla kompisar som jag har glidit ifrån senaste året. Nästan alla hade varit på äventyr ute i världen (Austuralien, Kambodja, Uganda, Nya Zeeland, Laos, Indonesien, Thailand, Ecuador, Hong Kong you name it!) och själv har jag knappt rört mig utanför Stockholm. Resfeber!
Onsdagen var en enda lång show i livsglädje, människotro och excellens. Barcelona brottade ner, ett i inledningen piggt men ju längre matchen led avslaget, United och visade för världen hur fotboll skall spelas. Ett antal viktiga spelare (Marquez, Milito, Abidal och Alves) var ej tillgängliga men det hindrade inte följande jordgubbar i grädde att leka hem den största titeln i klubblagsfotboll. Matchomdömen:
- Guardiola ändrade inte mycket i taktiken inför matchen. Det gjorde han uppenbarligen rätt i.
- Valdes var inte stabil i målet men gjorde ändå sitt jobb med råge.
- Silverräven Sylvinho skötte sig utmärkt med en rutinerat försiktig inledning på vänsterkanten.
- Pique, Piquenbauer, fick sin revansch och har äntligen hittat hem.
- Yaya Touré är en magnifik jätte, i dubbel bemärkelse och klarade sin ovana uppgift utmärkt.
- Puyol var en jävla titan på högerkanten, vilken man! Vilket hår! Märktes knappt att Alves var borta. Puyol var superbra alltså.
- Bousquets, som flyttades upp från reserverna i början av året, satte inte många fötter fel
- Passningsgeniet, briljanten, dominanten och Guardiolas arvtagare Xavi slog knappt en pass fel och visade att det inte bara är anfallsspelare som borde vara med i diskussionen om Världens bästa fotbollsspelare. Kan man vara bättre än Xavi?
- Det skulle i sådant fall vara mannen som trots skada valde att spela matchen, Iniesta. Världens bästa mittfältare på de två sista tredjedelarna. Stark i hemjobbet, ostoppbar med bollen vid fötterna och väljer alltid det som är bäst för laget. Herregud.
- Henry hade till en början svårt att ställa om från superstjärna och center till en i gänget och ytter. Problemen i familjn och skadorna han drogs med gjorde inte saken lättare. Trots att problem med nacken inför matchen valde även han att starta. Ingen jättesuccé i denna match men samtidigt ingen spelare United kunde strunta i, stabil insats från fransmannen.
- Eto'o gör ingen kanonmatch totalt sett. Men vilket mål han gör. Vilket mål. Gör man mål, ett sådant mål, i en Champions League-final är man 1. Bra 2. Oantastlig. Han kunde legat och solat i mittcirkeln resten av matchen efter målet och ändå varit hjälte, hur viktigt mål som helst.
- När såg världen senast en spelare som Messi? Det är inte direkt Mikael Dahlberg vi pratar om nu. Explosiv, snabb, kvick, enastående bollkontroll, oberäknerlig, fantastisk bollträff osv osv osv. Lika bra att stoppa nu för jag kan fortsätta i evigheter. Ralf Edström-nicken som resulterar i 2-0 är bara ännu ett bevis på att det inte går att stoppa den man de i Spanien kallar för Loppan. Bäst i världen.
Tog jag i från tårna? Vill någon läsa om Unitedspelarna? Googla i sådant fall upp någon som orkar bry sig. Trippeln är tre titlar samma år. Det är vinnarna som skriver historien. Jag skrev det här.
Torsdagen och fredagen och lördagen var också helt fantastiska. Men det är en helt annan historia...
Pelle
