A Non Smoking Generation

Efter besök på Vittra på Södermalm, där Lola höll låda framför eleverna, så bar det iväg hem. Och sen bar det iväg ut på restaurang. Och sen in i taxin. Stadion, tack. Regnet öser inte ner, men duggar inte heller. Snålblåsten bränner i fingrarna. Jag ska för första gången gå och se Bruce Springsteen and The E Street Band. Bruuuuuuuuce!



På väg till tunnelbanan. Nynnar på Land of Hope and Dreams och har sällan varit lyckligare. En välklädd eskimå på väg.



Vi kommer halvvägs in i Creedence covern Who'll stop the rain. Det är grått och jävligt men lampor skiner upp publiken och scenen. Badlandsintrot dånar i högtalarna, Bruce skiner starkast av alla.


Jag står med bror Tim, Viktor, Degen och Oskar och bara njuter. Kylan bekommer mig inte alls. Luften är frisk, inget annat.


Setlistan och önskelåtarna lämnar dock mycket åt fantasin. Nu låter jag gnällig men vi stod också lite vid sidanav draget, var helt stillaståeende runt oss vilket tog bort udden lite. Men vilka låtar han kör. Prove it all night (YEAH YEAH) och västerncrescendot Outlaw Pete håller bra klass. Kvällens pärla The Ghost of Tom Joad gjorde Stadion svart som silver.









Promised Land var varm och god, inlevelsen från bande och Bruce var helt enorm. The Rising dubbeln med Lonesome Day var sinnlig och lättsmält, förstår inte varför Markus Larsson påAftonbladet ska babbla om hur mycket bättre de gjorde sig på The Rising-turnén. När bastrumman kommer in i The Rising introt tappade jag tråden och blev lika aggressivt sammanbiten som bossen själv. Kändes ända in i benmärgen.

In the day we sweat it out on the streets of a runaway American dream
At night we ride through mansions of glory in suicide machines
Sprung from cages out on highway 9,
Chrome wheeled, fuel injected
and steppin' out over the line
Baby this town rips the bones from your back
It's a death trap, it's a suicide rap
We gotta get out while we're young
'Cause tramps like us, baby we were born to run

Det är bara en gång man för första gången upplever något för första gången. 'Cause tramps like us kan jag uppleva hur många gånger som helst. Born to Run är som timmar och minuter. De blir liksom aldrig gamla.

Extranumrena är blytunga. Glory Days. American Land. Twist and Shout. Land of Hope and Dreams. Nästan 3 timmar senare så finns det inte ett gram av mig som vill gå hem. Så jävla bra. För att knyta ihop paketet avslutar bossen med rosetten Dancing in the Dark. Stay on the streets of this town. Åh vad snabbt tiden gick. Ta mig tillbaka!

Något som saknas? Ja. Thunder Road. The River. .Jungleland. Vad jag var bitter. Det låter så sjukt nu i efterhand men just då kunde jag inte få nog, jag vägrade få nog. Tacka gud för att jag hade en konsert till på söndagen inbokad.

Något som jag saknar nu? O ja. Badlands. Promised Land. Outlaw Pete. The Ghost of Tom Joad. Born to Run. American Land. Land of Hope and Dreams. Inget snack om saken med andra ord, Bruce är bossen.



Pelle