A Non Smoking Generation

Detta är den andra delen i uppladdningen inför Bruce Springsteens konsterter på Stadion. Är du inte ett inbitet fan gör du nog lika bra i att kolla vad Blondinbella har för sig. Inga bilder, inga videolänkar och inga låtar i bakgrunden. Bara Bruce. Enjoy.
______________________________________________________________________

I came for you, da da da da dada, I came for you, da da da da dada. Låter det bekant? Mannfred Mann's Earth Band gjorde covern som The Disco Boys senare gjorde cover på. Låten, den gjorde Bruce Springsteen.

Jag tänkte ta det från början, det brukar vara bäst så. Jag blickar ut över Enskedefältet, träningen svider sött i kroppen och luften är ren och mild. Det här är mina tankar kring Bruce Springsteens diskografi, från början till slut.

Greetings from Asbury Park, N.J. (1973)
Första gången jag lyssnade igeonom Asbury Park så fastnade jag framförallt för For you som alltså är orginalet Disco Boys mfl lever på. Sannslöst bra låt. Blinded by the light är ganska spännande den också. Growin up är lätt att humma med i. Spirit in the night svänger rätt bra den med (all night!). Men måste jag välja den första låten av episka proportioner som Bruce gjorde får det nog bli Lost in the flood, riktigt satans mäktig. Som en film av bröderna Coen.

The Wild, the Innocent & the E Street Shuffle (1973)
Enligt tidningen Rolling Stone Årets Bästa skiva. Själv är jag nöjd över att inte behöva välja mellan Bruce två första album. Inte lyssnat sönder det här albumet så har egentligen bara en relation till de kändare låtarna. 4th of July, Asbury Park (Sandy) är inte särskilt dålig. Rosalita (Come out tonight) är jag ingen personlig fan av men klart att den går ner. Incident on 57th Street är ju också bra. Som sagt, inte riktigt lyssnat igenom albumet noggrant.

Born To Run (1975)
Mitt hjärta blöder, bultar, älskar, hoppar, studsar, snubblar, famlar och regnar för det här albumet. Så satans helvetes jävla bra skiva. Det stämmer, du läste rätt, jag sa det. Så satans helvetes jävla bra.

Det börjar med Thunder Road. "You can hide 'neath your covers and study your pain. Make crosses from your lovers throw roses in the rain" är bara en av många linor som tycks sträcka sig ut i oändligheten. Odödligt. Tenth Avenue Freeze-Out och Night är inga dåliga sånger, tvärtom. Den koleriska Backstreets är till och med riktigt, riktigt bra. I dödande konkurrens får de dock stå för att vara avgasrör i den brinnande raket som Born to Run är. Någonstans måste allt ut, alla känslor som bubblar och kokar inombords. Låtarna ger ett behagligt utrymmme att andas ut innan vi lämnar jorden och äntrar världsrymden.

För sen kommer titelspåret Born to Run. "`cause tramps like us, baby we were born to run"- Born to run. När jag lyssnar på den här låten upplever jag allt som jag har upplevt och allt jag vill uppleva. Jag känner mig så här-och-nu att tiden tycks stå stilla. Allt på samma gång. Gör det en film om mig är detta soundtracket till mitt liv. She's the One och Meeting Across the River är briljanta båda två men ter sig i jämförelse med Born to Run vara just briljanter och inte diamanter.

Med en emotionell motorsåg klyvs sedan all världens träd och himlavalv på mitten med Jungleland. Saxofonsolot är rakt igenom magiskt. Låten är som jordgubbar och grädde. Slutet, med raden "and the poets down here don't write nothing at all", är som att se fyrverkerier för första gången. Som ljus i den mörka midvinterkylan som avbildar sig på knaprig skare och snövit lössnö.
Albumet Born to Run gör att jag exploderar inombords och jag tror inte jag är ensam. Jag misstänker att det finns fler som har fallit för bossen och sedan aldrig har blickat bakåt med Born to Run. Varför skulle jag?

Darkness on the Edge of Town (1978)
Sett till hela albumet och inte till bästa låtarna så är detta kanske det bästa albumet. Så sjukt många bra låtar. Badlands, Something in the Night, Candy's room, Racing in the Street, The Promised Land, Factory, Prove it All Night och Darkness on the Edge of Town. Alla förrutom två med andra ord, Adam Raised a Cain och Streets of Fire. Klass rakt igenom. Måste jag välja en så väljer jag Badlands. Men det skulle i så fall vara för att det är den låt som också andra helst vill lyssna på. Darkness on the Edge of town är en bakelse som smakar bäst när den är delad. Ju fler bitar, desto större blir såvl helhet som helighet. "In Candy's room...there are pictures of her heroes on her wall..."

The River (1980)
Hungry Heart. Drive All Night. Two Hearts. Out in the Street. Bra låtar, bra fyllning runt omkring. Men det som får det här albumet att vända upp och ner på min värld och ut och in på inte bara mina tårkanaler är låten The River. Att en låt, ett munspel, ett band och en makalös artist kan göra oss så gamla och unga på samma gång. "Is a dream a lie if it don't come true, or is it something worse." Fantastiskt.

Nebraska (1982)
Många låtar som jag inte tycker når riktigt fram på den här skivan. Highway Patrolman och Nebraska tycker jag är bra. Atlantic City är en ångvält som fladdrar likt en fjäril över mitt, vid det här laget, mosade hjärta. "Down here its just winners and losers and dont get caught on the wrong side of that line". Det här är en av mina favoritlåtar att spela på gitarr dessutom. Känns som sommardag och vemod. Som bitande frostskador och karnivaler. "Well now, evrything dies, baby, thats a fact. But maybe evrything that dies someday comes back. Put your makeup on, fix your hair up pretty. And meet me tonight in atlantic city."

Born in the U.S.A. (1984)
Jag pustar och frustar efter luft när jag tänker på hur jag ska berätta hur jag känner kring Born in the U.S.A. Det här är en skiva jag tänker bli gammal med för de diamanter, safirer och rubiner som titanen som äger gruvan bjuder på är inte av denna världen. Born in the U.S.A., Cover Me, Downbound Train (som Springsteen förövrigt i efterhand menar är lite mal placé på albumet, att den borde ha väntat med den till en annan skiva), I'm on fire, No Surrender, Bobby Jean, I'm Goin' Down, Glory Days, My Hometown och Dancing in the Dark är de bästa låtarna. Working on the Highway och Darlington County är stabila men inte mer. Men vem behöver dom när godisskålen redan är full till bredden? Bobby Jean släpper jag aldrig taget om.

Tunnel of Love (1987)
Är inget favoritalbum. Favorilåtarna Brilliant Disguise och Tougher than the Rest kan ni dock gärna sätta på repeat.

Human Touch (1992)
Human Touch är bra. Kan inte säga att övriga låtar gjorde något större intryck. Hade den här skivan kommit 1972, för Asbury Park, kunde dock rollerna lika gärna varit de omvända. Human Touch hade varit futuristiskt slätstruken och Pony Boy hade varit det bästa sen Beatles. Av mer än en anledning är jag tacksam för att Human Touch kom 1992 och att next-knappen fortfarande är intakt. Än har inte Bossen sprattlat för sista gången.

Lucky Town (1992)
Den här skivan gillar jag bättre. Utfyllnaden passa kostymen och bäraren av densamma. Leap of Faith och The Big Muddy är bra. Better Days är riktigt bra. If I Should Fall Behind är ännu bättre.

The Ghost of Tom Joad (1995)
Vemodig samling låtar som inte alltid hittar rätt. Med titelspåret The Goast of Tom Joad (Tom Joad är namnet på en av karaktärerna i John Steinbecks roman Vredens Duvor) i förarsätat så lunkar skivan på rätt bra. Youngstown sticker också ut. My best was never good enough likaså.

Greatest Hits
Springsteen vet hur man gör ett bra samlingsalbum, gammalt blandat med nytt. Soundtracket till filmen Philadelphia som heter Streets of Philadelphia är en favorit. De tidigare outgivna låtarna Secret Garden, Murder Incorporated, Blood Brothers och This Hard Land gör alla bra ifrån sig.

Tracks (1998) och 18 Tracks (1999)
Gammalt och nytt än en gång. För stökigt för att skriva om allt. Säger bara The Promise, Roulette, Loose Ends, Janey don't you loose heart, Sad Eyes och My Love will not let you down så får ni kolla upp låtarna själva. Många låtar som är överkurs och många låtar som är överbra på en och samma gång.

The Rising (2002)
För mig återuppstod bossen redan vid de nya låtarna på Greatest Hits men här står han upp och återigen kung över lyssnarland. Lonesome Day och Waitin' on a Sunny Day inleder skivan snyggt. Empty Sky, Worlds Apart, Let's Be Friends (Skin to Skin) och Further On (Up the Road)" fortsätter stabilt. The Fuse, Marys Place, You're Missing (Personlig favorit) är alla härliga och sinnliga låtar som träffar både här och var. Titelspåret The Rising är otroligt bra och a dream of life-delen glömmer jag inte i första taget. Chills and multiplying.

Finns det något att invända emot så skulle det vara att skivan känns lite överproducerad, liksom packad i gladpack med en post-it på toppen. Varför jag invänder mot att låtarna låter för bra vet jag inte. Glöm det. Bossen är tillbaka.

The Essential Bruce Springsteen (2003)
Riktigt många skivor som kommer ut kring de här åren, känns som att Bruce gör någon form av bokslut för åren som gått genom att ge ut så många outgivna låtar. CD 3 är nygamla grejer där vissa låtar är bra men många andra inte känns särskiltrelevanta och träffsäkra. Det som annars brukar vara bossen signum, saftblandare och silvertejp.

Devils & Dust (2005)
Mja den här är lite för knepig för mig. Avskalat á la Tom Joad kan vara bra men det kan också vara just avskalat, slätstruket. Tröttsamt och irriterande blir det aldrig (förrutom i en låt i falsett som verkligen låter sådär) men en viss mängd rastlöshet måste jag ärligt säga att jag kände. Inget att ödsla tid på med 17 skivor The Lost Masters och nästan lika många orginalskivor i diskografin innan. Helt okej.

We Shall Overcome: The Seeger Sessions (2006)
Jesse James och Oh Mary don't you weep svänger ordentligt. Erie Canal för tankarna till Göta Kanal av någon anledning, men är bra ändå. Eyes on the prize är värd att flyta in i. Pay me my money down är det bra ös i. How Can a Poor Man Stand Such Times and Live är stabil. Covern på We Shall Overcome är riktigt bra. American Land är något helt uppåt väggarna fantastisk. Tänk irländs folkfest och dröm dig iväg.

Magic (2007)
You'll Be Comin' Down tycker jag är bra. Radio Nowhere spelade pappa på repeat när den kom och ett bra satans tag efter. Lika bra för det. Titelspåret Magic med sina stråkar luktar fläder men smakar inte som namnet insinuerar. Girls in their Summer Clothes är en riktigt rackare rakt i krysset.

Working on a Dream (2009)
Bättre än inledningsspåret Outlaw Pete blir det aldrig. The Wrestler och Working on a Dream är ju bra men inget jag längtar hela dagen efter att få höra igen. Can anybody hear me-delen från Outlaw Pete kan jag nog lyssna på en hel dag. Den påminner lite om, och ger lite samma känsla som, prestigelåten i David Copperfields illusion The Portal.
______________________________________________________________________

19 skivrecensioner senare sitter jag nu här 00.29 dagen innan mitt nya liv börjar och förhoppningsvis aldrig slutar. Imorgon kväll går Bruce Springsteen på scenen på Stadion, i 7 gradig kyla och regn. För att omte glömma en enda sekund av det som kan bli både den kallaste och den bästa kvällen i hela mitt liv ska jag därför gå att sova nu. Jag avslutar med dom finaste raderna ur den finaste låten som Bruce Springsteen har skrivit och sjungit.




Pelle