A Non Smoking Generation

Ett par timmar av fullkomlig och total extas. En upplevelse för livet och trumhinnor i ruiner. Ett minnespalats i vit marmor. Förväntningarna är minst sagt höga inför Bruce Springsteen på Stockholms Stadion. Det är 12 dagar kvar när detta skrivs. Nedräkningen har börjat, och nedräkningen börjar här.

Under dagarna som kommer tänkte jag berätta lite om hur jag upptäckte Bruce Springsteen. Vad jag har upptäckt. Allt som jag hoppas att upptäcka. Jag tänker att jag börjar här och ser var tangenterna tar oss. 3, 4, !

Det började med en samlings-CD. Första gången jag aktivt sökte upp bossen var det en samlings-CD jag fann. Bästa låtarna, rent spontant? Born to run, Streets of Philadelphia och Blood Brothers var mina favoriter när det begav sig.

Mitt livs historia har ofta genomsyrats av en överambition, en dröm av min förmåga, kapacitet och ett resultat som inte finns. När jag bestämde mig för att lära känna bossen i slutet av sommaren 2008 så ville jag göra det på riktigt. Vad det nu än betyder. I vilket fall inbillade jag mig att jag skulle börja från början. Att jag skulle äta allt. Tugga, svälja, le, gråta, skratta, recitera, briljera, sjunga, skrika, spela, känna, leva.

Jag började med skivorna the Lost Masters. Jag trodde det var någon form av ursprungliga skrifter som skulle öka min förståelse men jag upptäckte snart att effekten var den motsatta. Kända låtar, versioner av kända låtar och helt okända eller ej utgivna låtar blandades hej vilt, högt och lågt och långt och kort i en enda stor salig röra. Den rätta ändan att börja i, om man nu verkligen vill ta sig vatten över huvudet, är självklart att följa diskografin. Den är dock ett senare kapitel.

Jag märker nu var det här är på väg. Det här inlägget kommer behandla första mötet och de första känslorna och intrycken. Nästa inlägg kommer jag att gå igenom mina tankar kring diskografin. Efter det kommer live-skivorna, youtoube-klippen och live-dvder. Nåväl.

Lost masters ska självklart inte svartmålas. De är dock inte den optimala metoden för att upptäcka Bruce om man är rädd och ensam på livets åktur. Skivorna innehöll ju en del av värde även för ännu ofrälsta. Under tiden på Gotland, på Strand Hotel i Visby, stod allt som oftast bossen för ljudet i lurarna. I en skinnfotölj i WLAN-zonen i lobbyn  fastnade jag för låten One way street. 

"That's nn..we, we are the same kind, and to leave you baby, I have to go blind"

För undertecknad träffar ovanstående inte långt från hjärtat. I Saving Private Ryan är det en scen där tolken gråter i trappan över att han inte vågar rädda sin kamrat. Bilden klipps till när tysken ligger ovanpå amerikanen, kamraten, och långsamt mördar honom med en välriktad knivstöt. Vi är bara tomma skal, en lång historia som började skrivas långt innan vi fanns och som kommer fortsätta att skrivas långt efter att vi är borta. Skrivna rader lika mjuka som kattungar. Jättemjuka. Inte långt från hjärtat. One way street är lika ärlig som döden.

En låt till vill jag ta upp. Detta var mellan hotellet och Visby Dansskola, där jag träffade Aydin. Solen sken och vinden, frisk och blå, blåste skönt över mina läppar. Badlands instrumental dundrade fram över mina sinnen. Solens ljus färgade allt i svart silver. Känslan jag hade när jag själv dundrade fram, på väg att breaka, till tonerna av Badlands glömmer jag nog inte i första taget. Vilken känsla det var, mitt akvarium fullt av frisk och blå.

Så gick det till när jag upptäckte Bruce. Om du nu, mot förmodan, har orkat läsa ända hit vet jag inte riktigt vad jag skall säga. I come from down the valley kanske? Nej, den spar jag till nästa gång!

Where mister when youre young...



Pelle