A Non Smoking Generation

I höstas öppnade jag kulturdelen i SvD och såg en recension av Dylan-porträttet I' m not there. Det var öden, det var ljud, det var bild, det var bio. Salongen en tidskapsel, där tiden både gick snabbt och långsamt. Från huvud och axlar till knä och tå spred sig en gemytlig känsla av hemma, en känsla av bärnstensfärgat guld. Jag var nöjd och jag ville ha mer.

Inledningsscenen ger mig fortfarande rysningar genom hela kroppen. Då menar jag inte den sortens rysningar man får efter att suttit med en god vän i alldeles för många timmar på en alldeles för kall parkbänk i alldeles för kall luft. Jag pratar om när man suttit alldeles för många timmar på en alldeles för kall parkbänk i alldeles för kall luft och sedan kommer in. In genom dörren, sparkar av sig skorna, tar raska steg fram, fram till diskhon, varmvattnet på, låter varmvattnet rinna sig varmt och så bara Aaaaah. Den sortens rysningar.

Introt, där en karismatiskt sandpapper-rosslig Kris Kristoffersson står för berättarrösten, är en oförglömlig konsert, en resa i det okända och ett lackmustest för varför ord är mer än bokstäver. Introt är dessutom viktigt för att förstå de 2 timmar av fjäderlätt kärlek som följer.

Luta dig tillbaka och njut. Här finns inga vargar. Mina händer är kalla. Varmvattnet är på.

"Even the ghost was more than one person."

Vattnet har runnit sig varmt. Jag väntar och blundar.

"...but a song is something that walks by itself."

Aaaaah.



Pelle