A Non Smoking Generation

En av de svåraste sakerna i bboying är att inte falla för frestelsen, att inte ta den lätta vägen. Den lätta vägen, biting, är för sinnena tillfredställande. Man njuter av sin storhet, man känner igen sig i stjärnorna. Man rockar fett. Men samvetet är svart, mörkt som ruttna plommon. Ju mer jag kollar på mig själv ju mer skäms jag. För det är en sak att ta influenser, att göra samma move är en annan. Men förmedlar man inte sig själv, då är man vilsen.

Tex så har jag moves som är sjukt lika Xiscos. Ibland är det med flit, att jag tagit en liten detalj typ en hängande arm och ibland sker det utan att jag tänker på det. Vilken av dom som är värst vet jag inte. Ingen av dom är jag. Kortsiktigt så är jag dock bakbunden. Jag måste gå frammåt, för det gör alla andra. Jag kommer aldrig kunna bromsa mig upp för det backe av duktiga bboys som varje dag reser sig, likt en bergskedja, allt högre över jorden.

Jag längtar tills den dagen kommer då jag inte längre ens för en sekund behöver oroa mig för falla för frestelsen, att inte ta den lätta vägen. Jobbar jag på som nu är den dagen en dag närmare för varje dag som går. Det känns helt okej. Tills vidare får det däremot se ut så här, glöm inte att spana in bloggen om 3 år:





PS! Ja, jag såg Schnabels fullkomligt fantastiska film Fjärilen i glaskupan här om dagen. Om ni såg en likhet med blogginläggets titel menar jag. Supermycket credd till Mathieu Amalric för en bländande uppvisning i kroppsspråk och livsgnista. Så sammankoppla inte det här inlägget med filmen, det vore inte att göra den rättvisa! Peace out



Propeller