Visby - Dag 5 eller Stockholm
Borta bra men hemma fest. Nedanstående ord är skrivna från hemmaplan, från en stad, precis som jag, åldrad av ungdomlig grönska snarare än tobakrökens giftmoln. Mer om det senare.
Fredagen utspelade sig för min del på Elfrida André Gymnasium. Jag var mycket nöjd med klassbesöken och jag inbillar mig i alla fall att känslorna var besvarade.
(Hehe)
Jag taggade dock ur vid lunch. Rökruthan kom till gymnasieområdet likt en skinande riddare på vår rosa moped och skjutsade mig hem till hotellet där en snabb lunch (tre cheesburgare, en sprite zero. McDonalds. Jag vet.) väntade innan packning och utcheckning stod på agendan. 12.30 gick taxin till Visby flygplats. Ni fattar resten.
Hittils har Visby bjudit mig på väldigt lite ris och väldigt mycket ros (även om jag personligen tycker att uttrycket kunde betyda det raka motsatta, jag menar rosor sticks och ris är gott. Man tänkte väl på grenar som piskar illa när man myntade "ris" förmodligen. Skitsamma) och resan har varit minst lika inspirerande för mig som den varit för andra (hehe). Att lämna Gotland och Visby bakom mig ter sig därför inte helt logiskt. Ta det lungt jag har en poäng.
Hittils har nämligen vistelsen på Gotland genomsyrats av känslan att en ny värld öppnats upp för mig. Det är med en nyfunnen passion för scenkonst som jag ställer mig framför en klass av främlingar och upplyser och inspirerar och briljerar i det tobakens blitzkrig som vi för med tobaksindustrin. Ni hör, jag är eld och lågor.
Det finns med andra ord inget bättre läge att dra sig ur för att konservera formen, att låta elden glöda. För att sedan komma tillbaka med mer passion än bagage. Ni kan lägga ungarna tidigt ikväll.
Annars är de trötta när jag besöker dom imorgon!
Artist: "Sveriges Bob Dylan" - Lars Berghagen
Skämt: Ovan
Artist: Bruce Springsteen
Stad: Stockholm
Inspiratör: Pelle
Färdmedel: Tunnelbana
Låt: Oh mary don't you weep
Lag: Blaugrana
Fredagen utspelade sig för min del på Elfrida André Gymnasium. Jag var mycket nöjd med klassbesöken och jag inbillar mig i alla fall att känslorna var besvarade.
(Hehe)
Jag taggade dock ur vid lunch. Rökruthan kom till gymnasieområdet likt en skinande riddare på vår rosa moped och skjutsade mig hem till hotellet där en snabb lunch (tre cheesburgare, en sprite zero. McDonalds. Jag vet.) väntade innan packning och utcheckning stod på agendan. 12.30 gick taxin till Visby flygplats. Ni fattar resten.
Hittils har Visby bjudit mig på väldigt lite ris och väldigt mycket ros (även om jag personligen tycker att uttrycket kunde betyda det raka motsatta, jag menar rosor sticks och ris är gott. Man tänkte väl på grenar som piskar illa när man myntade "ris" förmodligen. Skitsamma) och resan har varit minst lika inspirerande för mig som den varit för andra (hehe). Att lämna Gotland och Visby bakom mig ter sig därför inte helt logiskt. Ta det lungt jag har en poäng.
Hittils har nämligen vistelsen på Gotland genomsyrats av känslan att en ny värld öppnats upp för mig. Det är med en nyfunnen passion för scenkonst som jag ställer mig framför en klass av främlingar och upplyser och inspirerar och briljerar i det tobakens blitzkrig som vi för med tobaksindustrin. Ni hör, jag är eld och lågor.
Det finns med andra ord inget bättre läge att dra sig ur för att konservera formen, att låta elden glöda. För att sedan komma tillbaka med mer passion än bagage. Ni kan lägga ungarna tidigt ikväll.
Annars är de trötta när jag besöker dom imorgon!
Artist: "Sveriges Bob Dylan" - Lars Berghagen
Skämt: Ovan
Artist: Bruce Springsteen
Stad: Stockholm
Inspiratör: Pelle
Färdmedel: Tunnelbana
Låt: Oh mary don't you weep
Lag: Blaugrana
// Pelle
Kommentarer
Trackback
