Visby - Dag 1 eller Detta är ett litet steg för människan men ett jättekliv för mänskligheten
Tjipp å hej, välkomna till Visby!
Jag och Ruth åkte ner hit från Stockholm igår eftermidag med Destination Gotland. Efter åksjuka och mopedkörning i bilfilen så kom vi ändå fram igår kväll. Vi bor jättebra i innerstan så inte ens en 08-dåre som jag kan klaga. Det är utan vemod jag kan säga att vi är här för att stanna!
Min stint sträcker sig fram till den 3 oktober, de andra är här en vecka till. Tills dess ska jag, Ruth och Adeleine ha besökt cirka två tredjedelar av Gotland sjundeklassare och förstaringare. Om gotland/Gotland stavas med gemen/versal får jag återkomma om. Quasimodo-termen för åk 1 gymnasie är inte så stilig märkte jag nu. Förstaringare hoppas jag slippa skriva igen.
Med det praktiska avklarat är det dags att börja dela ut ros. Det är många som ska ha cudos, detta första dygn i staden jag inte vet om den sover. Först vill jag ge ett biggie-up-4 studievägledaren på Christoffer Polhem Gymnasium. Efter att ha kört till fel sida av Visby, på den rosa Non Smoking-vespan, för att sedan köra till andra sidan stan till Guteskolan, där Ruth skulle föreläsa, så skulle jag ta mig till Elfrida André Gymnasiet. Föreställ er min häpnad när jag några minuter innan utsatt tid för besöket får reda på att Elfrida André ligger på andra sidan Visby. Jag frågar första bästa för upplysning i frågan.
Denna upplysare är objektet för den här hyllningstexten. Denna upplysare råkade nämligen vara den goda samarit som både jag och musikklassen på Elfrida André så desperat behövde.
Föreställ er, än en gång, min häpnad när jag frågar efter var Elfrida André månne ligga och hon utan tvekan, med en hel grupps beslutsamhet, uttalar de magiska orden; "Nej, nej, jag kör dig dit!". Kommentar överflödig.
Tänk vad detta obetydliga ingrepp i en persons vardag kunde betyda för en hel klass, för att inte nämna undertecknad. Jag är av naturen en obotlig cyniker som inte gärna ser hopp i mänskligheten. Men i det arbete jag gör, i det arbete vi på Non Smoking gör, är det ibland svårt att inte röras det minsta av det hopp om en bättre värld som går att finna i det arbete vi gör ute i skolorna. För att inte nämna i vardagen på en parkering i Visby.
Neil Armstrongs första steg på månen går att skriva spaltmeter kring, framförallt om man hör till de som tror på att de skulle vara stage-ade. Men någonstans finns det en obestridlig storhet i det han sa och i det han gjorde när han tog de där (eventuella) stegen på månen. Detta är ett litet steg för människan men ett jättekliv för mänskligheten. Förhoppningsvis, om jag får bestämma, kan vi göra den här världen till en bättre plats. Butt out.
// Pelle
