A Non Smoking Generation

Hej. Jag heter Love och jobbar på A Non Smoking Generation. Jag verkar men syns inte. Eller lite, i alla fall. Eller rätt mycket. Oavsett. Till skillnad från mina tre kollegor (Ruth, Pelle och Adeline) så kommer jag inte att tuta runt på en rosa moped på Gotland. Jag har lite blandade känslor inför detta sorgliga faktum.

Det som är skönt är att jag inte kan köra för fem öre. Inte alls. Jag fick skjuts på en moppe en gång när jag var femton, från gympasalen och hem. Det var rätt extatiskt. Jag var rätt muppig i högstadiet så det var rätt mäktigt att få sitta bak på den där sjukt häftiga killens vrålåk. Tjejerna ville ha honom, killarna ville vara honom. Eller det sa jag naturligtvis inte till killen som skjutsade mig. Jag spelade rätt orörd av upplevelsen. Det är mina närmaste kontakt med en moped.

Ett annat problem är att jag är en sån satans nollåtta att klockorna stannar. I mitt smala stockholmskt smala översittarperspektiv så går jag inte alltid hem på ställen som inte ligger i stan. Jag har haft grymt roliga i Karlstad, Jönköping, Helsingborg och annat, men samtidigt så är jag rädd att de skrattar åt mig, inte med mig. Den där korkade stockholmaren.

Bah! Det hade nog varit kul på Gotland ändå. Rauker. Ringmurar. Låtsasspråk. Keno. Min enda gotlandsupplevelse kommer begränsas till de dagliga samtalen som jag får av en halvt hysterisk Ruth som ringer och gråter därför att hon har tappat bort sig i ett fält, eller liknande. Det brukar bli så.

De får fanemig ta och komma hem snart, suck.

Booya!

- Love

Remember kids, if you smoke, you could grow up to be a faaaailuuuuuure!