Orutinens stjärna...jag?
Svettig dag igår i Stockholm. Eller Stockholm och Stockholm, jag var mest ute och sladdade i det som så fint rymms i begreppet kranskommuner. Vaxholm och Täby.
Dagen började tidigt med trefaldig alarmväckning för att få min lata halva upp ur sängen. Orutinens stjärna lös högt ovanför mig när jag klädde på mig och slängde i mig något random skräp som fanns hemma. Likt Orvar i Bröderna Leijonhjärta, när han klev ut ur Katlas mörka grotta, så mötte ljuset mig som en 3 våning hög anti-energi när jag klev ut ur dörren. Den friska luften lös med sin frånvaro och jag hade inget val annat än att falla rakt i Kung Bores inte särskilt varma famn. Jag var mullvadenn som bara ville komma hem.
Föregående utspelade sig precis utanför dörren.
Sen som jag (självklart) var så fick jag dessutom halvspringa till tunnelbanan. Du förstår exakt vad jag menar. Du vet när man joggar, springer och går, men inte hela tiden, alltid med ett vakande öga efter observatörer som genast skulle skratta över sitt plumpa sätt att föra sig på vägen till jobbet. Alla människor är ju inte sena, skall nämnas.
Efter att jag, med tuben, hade tagit mig till stan så fick jag springa till 4:an mot Rådhuset (Radiohuset) som jag trodde skulle ta mig till Naturhistoriska Riksmuséet (Tekniska Högskolan). Redan innan bussen stannade vid Radiouset så förstod jag att jag var ute och cyklade.
Efter att ha kört tillbaka och faktiskt gått av bussen, till skillnad från föregående tur, så hittade jag min buss till Vaxholm och kunde lungt och säkert defilera i mål. Ungarna var glada, läraren lyrisk och fan ta mig om inte även Jesus drog lite på smilbanden. Gick jättebra. Klockan var 10.30.
Av ren utmattning från föregående utläggning (och av att jag i sviterna från gårdagen gärna vill gå hem från kontoret) så mår alla bäst av att inte höra detaljerna om föreläsningen från Täby. Resan gick bra. Filmen sålde sig själv. Tack till lärarna, give it up for Bård. Sorti. Godnatt.
Arnold Schwarzenegger
I'll be back
Dagen började tidigt med trefaldig alarmväckning för att få min lata halva upp ur sängen. Orutinens stjärna lös högt ovanför mig när jag klädde på mig och slängde i mig något random skräp som fanns hemma. Likt Orvar i Bröderna Leijonhjärta, när han klev ut ur Katlas mörka grotta, så mötte ljuset mig som en 3 våning hög anti-energi när jag klev ut ur dörren. Den friska luften lös med sin frånvaro och jag hade inget val annat än att falla rakt i Kung Bores inte särskilt varma famn. Jag var mullvadenn som bara ville komma hem.
Föregående utspelade sig precis utanför dörren.
Sen som jag (självklart) var så fick jag dessutom halvspringa till tunnelbanan. Du förstår exakt vad jag menar. Du vet när man joggar, springer och går, men inte hela tiden, alltid med ett vakande öga efter observatörer som genast skulle skratta över sitt plumpa sätt att föra sig på vägen till jobbet. Alla människor är ju inte sena, skall nämnas.
Efter att jag, med tuben, hade tagit mig till stan så fick jag springa till 4:an mot Rådhuset (Radiohuset) som jag trodde skulle ta mig till Naturhistoriska Riksmuséet (Tekniska Högskolan). Redan innan bussen stannade vid Radiouset så förstod jag att jag var ute och cyklade.
Efter att ha kört tillbaka och faktiskt gått av bussen, till skillnad från föregående tur, så hittade jag min buss till Vaxholm och kunde lungt och säkert defilera i mål. Ungarna var glada, läraren lyrisk och fan ta mig om inte även Jesus drog lite på smilbanden. Gick jättebra. Klockan var 10.30.
Av ren utmattning från föregående utläggning (och av att jag i sviterna från gårdagen gärna vill gå hem från kontoret) så mår alla bäst av att inte höra detaljerna om föreläsningen från Täby. Resan gick bra. Filmen sålde sig själv. Tack till lärarna, give it up for Bård. Sorti. Godnatt.
Arnold Schwarzenegger
I'll be back
Kommentarer
Trackback
