A Non Smoking Generation

Dagen började 05.40 i Bromma. När jag gick till tunnelbanan imorse för att åka till Tyrseö så förbannade jag mig över min otur (orutin). Än en gång hade jag bokat in ett besök direkt efter småtimmarna, långt utanför tjottahejti. Dalskolan var dock nöjda och ville ha fler besök. Tyresö, någon?

Någon som inte är lika nöjd är mitt knä. Ja. Jag nämner honom som en person. Han lever nämligen ett eget liv just nu.

Är riktigt orolig över framtiden faktiskt. Inte min personliga framtid som så utan min framtid som rörelsekonstnär och bboygudfader. Den är officiellt i fara. Visserligen är jag inte än på den nivån jag vill där jag slutar existera som människa och istället fungerar som ett ljus i det mörker som ligger över klubbarnas cirklar. Ett stort, fritt uttryck. Jag kanske oroar mig i onödan, men när knäna börjar säga ifrån så är det sällan dom gör det utan anledning. Något brukar vara fel. Och är något fel så krävs med stor sannolikhet en ordentlig ansträngning, många månaders rehab.

Det kan dock vara något mindre, något som går över med lite vila (och som förhoppningsvis aldrig gör sig påmint igen). Jag har dock haft problem förrut och har, den hårda vägen, lärt mig att alla kroppsdelar inte ger med sig lika snällt.

Så snälla, skona mig, mitt knä och min framtid som internationell superstar. Gud? James Brown? Maradona?

Jag var nära att gå på en mina till idag, att boka in ett klassbesök en bit utanför hellskotta tidigt på morgonen. Rak i ryggen ringde jag upp henne (med darrande röst eftersom vi talades vid 2 minuter innan) och deklarerade att jag inte tänker komma på morgonen utan vid 12! Bättre sent än aldrig.