När hjärtan går i kras
Nej, det här kommer inte handla om tjejernas(/killarnas?) reaktioner när jag kommer till deras skola. Vanligt antagande. Det här kommer istället handla om slaget på Råsunda, slaget mellan klubbarna i mitt hjärta. Vi pratar alltså AIK, när Barca kom till stan.
Det är med stor förtvivlan jag ser över de här gamla klippen från den episka Champions League-matchen. Målet som Novakovic gör är av sådan klass och värdighet att jag för en stund river ner min bad boy-fasad för att blotta mitt inre, lufta det för att samla kraft inför vad som komma skall. Som tur är så är ingen här för att bevittna detta förlopp, självklart. Det som sedan sker är en tragedi, en katastrof och en skandal. Jag var 10 år gammal.
Jag har inte alltid stått med en azurblå-röd eller gul-svart halsduk runt halsen. Min första bana inom supportervärlden började inom DIF, då hockeyn var populär. Jag gick på några matcher, bar en blå-gul-röd mössa och hängde med mina andraklassare till djurgårdskompisar. Idag är bilderna brända, mössan förhoppningsvis kasserad och bladet vänt. Första gången jag vacklade, för att sedan med bestämda steg gå över bron, till Solna, var när jag tillsammans med min bror och granne åkte till Råsunda för att se AIK från norra stå. Jag tror vi spelade mot Malmö. Jag var i vilket fall inte "vi" med gnaget än.
I perioden mellan lågstadiet och norra stå så stod jag i ingemansland. Jag hade varken hem eller borg och det var i denna period som Barcelona kom till staden. Även om min affektion för klubben inte var på den moderskänslonivå som den är idag så var Barcelona redan lite av mitt lag, mycket pga den riktiga Ronaldo. Det var dock inte bara AIK som spelade den här matchen, det var Sverige, fotbollssverige. Med en i grunden neutral inställning vägde jag vartefter matchen led mer över åt AIKs håll, Sveriges håll. Jag kommer ihåg hur jag inte visste om och hur jag skulle reagera när Nebo gjorde sin mördarlobb. Skratta? Gråta? Jubla?!?
1-0 kändes i vilket fall bra, det kändes rätt, det kändes Heja Sverige. När sedan det-som-inte-fick-hända ändå skedde så hände det på sämsta tänkbara sätt. Domartabbe XL eller tjockt-kuvert-under-bordet när det är som allra uslast? Spelar ingen roll, i vilket fall slutade i alla fall festen där och då. Vi satt där i soffan och undrade vad som hade hänt, Novakovics pool till balja hade plötsligt blivit en pöl i ett-lika-träsket. Om Rivaldo hade dragit 7 man för att sedan göra än ännu värre lobb över Asper(?) så hade vi kanske känt annorlunda, men det här var surast möjliga sätt att torska vår trea på. Till och med för mig, som satt där utan tillhörighet, utan lojalitet.
Idag sitter jag här och ser tillbaka med vemod. Idag följer jag Blaugrana och AIK nära, även om den första just nu är den största flamman. Att det är som att välja mellan två avkommor blir uppenbart när jag ser de här gamla klippen. Jag blir inte det minsta glad för Barcas skull när de gör sitt mål på hörna. Det känns oärligt, det känns skamligt. Ska de någon gång slå gnaget (som jag nu, sedan år tillbaka, håller på), eller Sverige för den delen, så ska det ske på ett ärligt och vackert sätt. Jag vill aldrig behöva misstänka min kära för att vara otrogen, inte ens om det gäller vinst i en viktig match. Framförallt inte när det gäller domarmygel.
Matchens ägare
Ovanligt lång text på ett ovanligt ämne för den här bloggen. I och för sig handlar hälften av mina meningar på bloggen om Barcelona och den andra hälften om Gnaget, så särskilt ovanligt ämne är det kanske inte! Den var i vilket fall lång. Nästa gång titanernas väg möts kommer jag dock att se på fejden i godan ro. Klart att det inte vore kul att se något lag förlora, precis som jag vill se båda vinna, men går det bara ärligt till så är jag nöjd. Börjar det blåsa kan jag dock alltid tänka tillbaka på den där lobben. Den är som ett gott vin, lobben, den blir bara bättre med åren. Baxters minspel efter målet går dessutom inte att köpa för pengar!
Propeller
Jag har inte alltid stått med en azurblå-röd eller gul-svart halsduk runt halsen. Min första bana inom supportervärlden började inom DIF, då hockeyn var populär. Jag gick på några matcher, bar en blå-gul-röd mössa och hängde med mina andraklassare till djurgårdskompisar. Idag är bilderna brända, mössan förhoppningsvis kasserad och bladet vänt. Första gången jag vacklade, för att sedan med bestämda steg gå över bron, till Solna, var när jag tillsammans med min bror och granne åkte till Råsunda för att se AIK från norra stå. Jag tror vi spelade mot Malmö. Jag var i vilket fall inte "vi" med gnaget än.
I perioden mellan lågstadiet och norra stå så stod jag i ingemansland. Jag hade varken hem eller borg och det var i denna period som Barcelona kom till staden. Även om min affektion för klubben inte var på den moderskänslonivå som den är idag så var Barcelona redan lite av mitt lag, mycket pga den riktiga Ronaldo. Det var dock inte bara AIK som spelade den här matchen, det var Sverige, fotbollssverige. Med en i grunden neutral inställning vägde jag vartefter matchen led mer över åt AIKs håll, Sveriges håll. Jag kommer ihåg hur jag inte visste om och hur jag skulle reagera när Nebo gjorde sin mördarlobb. Skratta? Gråta? Jubla?!?
1-0 kändes i vilket fall bra, det kändes rätt, det kändes Heja Sverige. När sedan det-som-inte-fick-hända ändå skedde så hände det på sämsta tänkbara sätt. Domartabbe XL eller tjockt-kuvert-under-bordet när det är som allra uslast? Spelar ingen roll, i vilket fall slutade i alla fall festen där och då. Vi satt där i soffan och undrade vad som hade hänt, Novakovics pool till balja hade plötsligt blivit en pöl i ett-lika-träsket. Om Rivaldo hade dragit 7 man för att sedan göra än ännu värre lobb över Asper(?) så hade vi kanske känt annorlunda, men det här var surast möjliga sätt att torska vår trea på. Till och med för mig, som satt där utan tillhörighet, utan lojalitet.
Idag sitter jag här och ser tillbaka med vemod. Idag följer jag Blaugrana och AIK nära, även om den första just nu är den största flamman. Att det är som att välja mellan två avkommor blir uppenbart när jag ser de här gamla klippen. Jag blir inte det minsta glad för Barcas skull när de gör sitt mål på hörna. Det känns oärligt, det känns skamligt. Ska de någon gång slå gnaget (som jag nu, sedan år tillbaka, håller på), eller Sverige för den delen, så ska det ske på ett ärligt och vackert sätt. Jag vill aldrig behöva misstänka min kära för att vara otrogen, inte ens om det gäller vinst i en viktig match. Framförallt inte när det gäller domarmygel.
Matchens ägare
Ovanligt lång text på ett ovanligt ämne för den här bloggen. I och för sig handlar hälften av mina meningar på bloggen om Barcelona och den andra hälften om Gnaget, så särskilt ovanligt ämne är det kanske inte! Den var i vilket fall lång. Nästa gång titanernas väg möts kommer jag dock att se på fejden i godan ro. Klart att det inte vore kul att se något lag förlora, precis som jag vill se båda vinna, men går det bara ärligt till så är jag nöjd. Börjar det blåsa kan jag dock alltid tänka tillbaka på den där lobben. Den är som ett gott vin, lobben, den blir bara bättre med åren. Baxters minspel efter målet går dessutom inte att köpa för pengar!
Propeller
Kommentarer
Trackback
