A Non Smoking Generation

Adeline är sjuk igen så det är än en gång jag som får hålla lågan levande här på bloggen. Efter jul ska vi nog organisera upp det här bättre. Dels för att öka läsarkretsen. Och dels för att ni inte ska få för mycket av er favoritsmak, yours truly.

Något varken jag eller någon annan på den här sidan av Jupiter kan få nog av är däremot Johnossi. Var på konserten i onsdags och det är inte förrän nu, då intrycken sjunkit in och euforin är i i ebb, som jag nyktert kan se tillbaka och återberätta kvällen på ett sätt som mer än jag kan läsa. Kvällen började med en hitrest morfar och familjen på restaurang. Det var jättetrevligt, inte förrän på senare år som mor och farföräldrarna har humaniserats och blivit människor i ens ögon. Mera morfar åt folket.

 
Och mer Johnossi. Efter restaurangen hoppade jag och brorsan in i en taxi och körde från Katarina Bangata till Mosebacke, där Kägelbanan ligger. Sjävlklart la chaffisen på 130 spänn för sportens skull så det måste jag ringa och få tillbaka, men det är en annan historia. Efterföljande partier är ren ecstacy, orgasm. En liten, liten runk.

Förbandet drar ut pluggen och lämnar scenen, till allas förtjusning . Luften andas förväntan, alla vet vad som komma skall. När de går på tappar jag medvetenadet till den graden att jag mest skriker och hoppar, kommer inte ens ihåg vilken låt dom öppnade med även om rutinen viskar Party with my pain. Efter en övergång värd sin vikt i brunkolsproducerad el så exploderar lokalen i skrik, stamp, hopp, fred och kärlek med låten Glory days to come som tillkallar både regn och solstrålar för att över alla våra huvuden, från rött till violett, måla upp en stor satans regnbåge av ren och ohämmad lycka. Awesome.

Resten av konserten var bara en defilering i mål, en uppvisning i det breda register som duon jobbat fram de senaste åren. Ibland blev det nästan löjligt, som om gudarna hade tävlat med grekerna i de olympiska spelen. När John spelar Santa Monica bay medan han stagedivar ut i publiken och fortsätter spela så får faktiskt även den mest skeptiska Ludvig van-connaisseuren lyfta på hatten. På bilden nedan är det inte en strålkastare utan guds leende som skiner över John för sin


Setlistan var så full att inte ens Press Hold och Summerbreeze fick plats. Men med bl a There's a lot of things to do before  you die, Execution Song, Train song, Man must dance, Family Values, Zeppelin, Bobby och framför allt den ruskigt underskattade Send more money i bakgrunden så är det svårt att tänka två gånger, att sakna något som egentligen inte saknas. För även om jag varje dag skulle vilja höra falsetten live på Press Hold så skulle det kanske bara ha varit som att limma fast en bit guld på en redan hel och fantastisk vas om man proppade in den i kvällens program.


För lika fullt som det var på den16 främsta kvadratmetrarna, lika full var den bägare av kokande musik som Johnossi bjöd på ikväll.Jag tackar alla eventuella högre makter som denna kväll såg till att jag inte bara fick uppleva detta utan även fick kvällen förevigad genom en av de ädlaste artefakter som det materiella livet här på Jorden kan frambringa. Efter konsterten kastade Ossi ut sin svetthandduk i publiken. Brorsan hoppade högst och drog hårdast. Jag hjälpte till. Just nu ligger den inne på hans rum, jag ska nog köpa honom en ram. För det här, det här var stort.



Bruce_Lover19